Ensamhet skäl för äldreboende

 

Den 90 –åriga kvinnan kände sig ensam och otrygg i sin egen lägenhet och ville få plats på ett äldreboende, detta förvägrades hon först av stadsdelsnämnden och sedan av förvaltningsrätten.

Kammarrätten är av en annan åsikt. Man menar att kvinnans behov av vård och hjälp är mycket omfattande och att alla har rätt till en skälig levnadsnivå. Man anser att det inte kan anses vara skälig levandsnivå att känna sig ensam och rädd. Kammarrätten kommer fram till att den hjälp som kvinnan hittills fått genom kommunen inte har varit tillräcklig och att det inte kommer att räcka med den hjälp och stöd som hemtjänsten kan erbjuda. Kvinnans ansökan om att få plats på särskilt boende bifalls.

F.d. missbrukande förälder inte skäl att tvångsomhänderta

Kvinnan slutade missbruka när hon insåg att hon var gravid. Hon skötte sig under hela graviditeten och har även gjort det efter barnets födelse. Trots detta beslutade socialnämnden att dottern skulle omhändertas enligt reglerna i LVU. Ett beslut som förvaltningsrätten senare fastslog var korrekt.

Kammarrätten är dock av en annan åsikt. De anser att en så extremt allvarlig åtgärd som ett tvångsomhändertagande av barn inte ska kunna verkställas utan mycket tungt vägande skäl. Ett av kraven är att det ska finnas en stor risk att barnets hälsa eller utveckling kommer skadas om barnet får vara kvar hos sina föräldrar. Den här risken måste dessutom vara konkret, det räcker inte med att det finns en diffus oro över barnet.

Kammarrätten menar att sådana hypotetiska resonemang som socialnämnden och förvaltningsrätten har lutat sig emot i sina resonemang inte är tillräckliga. Man konstaterar att kvinnan tar väl hand om sin dotter, att hon samarbetar med socialtjänsten, är motiverad till vård av sitt missbruk och att hon sköter alla sina åtaganden. Det finns ingen överhängande risk för att kvinnan ska återfalla i missbruk och därför inte heller någon påtaglig risk för att dottern ska skadas i framtiden. Kvinnan får tillbaka vårdnaden om sin dotter.

Vårdnadshavare ansvarig trots LVU

Flickan var omhändertagen enligt reglerna i LVU, hon led av Asperger och Schizofreni och hennes mamma hade svåra alkoholproblem. Ändå beslutade socialnämnden att flickan kunde bo hemma en tid efter att hon skrivits ut från BUP.

Flickan rymde hemifrån nästan direkt och anlade en brand i ett varuhus som brann ned och totalförstördes. Då flickan fortfarande var omhändertagen enligt LVU när händelsen inträffade bedömer tingsrätten att ansvaret för händelsen ligger på kommunen. Flickan var under kommunens ansvar och det var kommunen som hade att se till att flickan som sedan tidigare var känd som pyroman hölls under tillräcklig uppsikt.

Det är försäkringsbolaget för varuhuset som har drivit tvisten mot kommunen och den har hållit på i sex år. Den 29 april 2010 kom dock slutligen domen: Kommunen ska betala 60 miljoner i skadestånd + försäkringsbolagets rättegångskostnader på över tre miljoner kronor.

Anmälningsskyldighet till socialtjänsten

Barn har rätt att växa upp i skydd från våld och missförhållanden. Detta är en rättighet som barn har och för att den ska vara möjlig att förverkliga så finns Socialtjänsten.

Socaltjänsten har ansvar för att alla barn som har det svårt får stöd och hjälp och i värsta fall kan få bo i en annan familj än sin egen. För att det här ska fungera så är dock Socialtjänsten beroende av att de får reda på vilka barn som har det svårt. Det är därför anmälningsskyldigheten finns, skyldigheten att anmäla till Socialtjänsten gäller personer som jobbar med barn, myndigheter och sjukvården. Privatpersoner har alltså ingen anmälningsskyldighet, men bör naturligtvis anmäla ändå om de ser någonting som tyder på att ett barn far illa.

Inom gruppen personer som jobbar med barn ingår också de som driver fritidsverksamhet för barn och ungdomar, typ idrottsklubbar och andra föreningar. I gruppen ingår också personer som är anställda av organisationer som bedriver verksamhet för barn och ungdomar, typ vaktmästare, städ- och matsalspersonal.

Försörjningsstöd – inget hinder för dyrt boende

Socialtjänsten menade att mannen var tvungen att hjälpa till med att förändra sin situation så att han på sikt skulle kunna försörja sig själv om han skulle beviljas ekonomiskt bistånd och avslog mannens ansökan. Både Förvaltningsrätten och Kammarrätten slår dock socialtjänsten på fingrarna och ger mannen rätt.

Anledningen till att stadsdelsnämnden avslog mannens ansökan om försörjningsstöd var att han hade en hyra på över 10 000 kr och inte ville flytta till någon av lägenheterna socialtjänsten erbjöd honom. Stadsdelsnämnden ansåg då att mannen inte själv hjälpte till att förändra sin situation mot att bli självförsörjande i tillräckligt stor utsträckning och avslog hans ansökan helt.

Målet överklagades till Förvaltningsrätten och sedan till Kammarrätten som båda ansåg att socialtjänstens stadsdelsnämnd hade gjort fel när de avslog mannens ansökan om försörjningsstöd. Domstolarna menade att om den som ansöker om bistånd har en högre hyra än genomsnittet så är det upp till honom. Däremot menar man att socialtjänsten inte har någon skyldighet att betala ut mer pengar än att det täcker genomsnittshyran och övriga levnadskostnader. Om den som ansöker sedan väljer att lägga alla pengar på hyran så är det dennes ensak.     

Köpmissbruk – inte vårdberättigande

Mannen som lider av köpmissbruk får inte den vård han behöver betald av sin hemkommun. Detta trots att vården som erbjuds av mannens landsting inte är kvalificerad.

Socialnämnden vägrade betala för mannens vård på Kolmårdens Behandlingshem, man menade att han kunde få tillräcklig vård inom vanliga psykiatrin på hemmaplan. Beslutet överklagades till förvaltningsrätten som dock ansåg att mannen vist hade rätt till ersättning enligt vad som står i socialtjänstlagen.

Detta eftersom hans behov av vård bedömdes som så stort att enbart vanliga psykiatrin inte räckte till. Man ansåg att psykiatrivården han kunde erbjudas hemma behövde kompletteras med annan vård för att hans levnadsnivå skulle kunna betraktas som skälig.

Målet överklagades till Kammarrätten som pekade på att mannen tidigare skickats till vuxenpsykiatrin men inte gått på mötena. Mannen menade att detta berodde på att han inte hade förtroende för att vanliga psykologer hade den specialistkompetens som hans missbruk krävde.

Kammarrätten kom fram till att det inte var uteslutet att tillräcklig behandling kunde ges på hemmaplan. I vilket fall som helst så menade man att mannens behov av vård inte var så akut att det inte kunde vänta tills det fanns möjlighet till vård inom landstinget. Mannen fick alltså inte rätt till ersättning för behandlingshemskostnaderna.

Olämplig som förälder – får ändå vårdnaden

Trots att både Tingsrätten och Hovrätten fastställt att det fanns stora brister i kvinnans förmåga att ta hand om barnen beviljas hon ensam vårdnad.

Mammans nya pojkvän och mamman misstänktes för barnpornografibrott och anhölls. Barnen omhändertogs då akut av socialtjänsten och placerades sedan i annat hem enligt bestämmelserna om tvångsomhändertagande av barn. De fyra barnen fick sedan flytta tillbaka till mamman och en vårdnastvist mellan henne och barnens pappa påbörjades.

Pappan ansåg att mamman var olämplig som förälder och ville ha ensam vårdnad. Han ville dock inte ha något umgänge med barnen i det fall att vårdnaden ändå skulle ges till mamman. Som anledning till att han var lämpligare än mamman att ha den ensamma vårdnaden angav han att mamman saboterat hans möjlighet att ha kontakt med barnen. Han menade också att hans och mammans omöjligen kunde samarbeta kring barnen och att gemensam vårdnad därför var utesluten.

Tingsrättens utredning visade mycket riktigt att gemensam vårdnad inte var möjlig på grund av föräldrarnas oförmåga att samarbeta, man tycker dock inte att mamman är olämplig som vårdnadshavare och inte heller att pappan skulle vara det. Det som avgjorde det hela i tingsrätten var att barnen hade ett stort behov av en stabil tillvaro efter allt de varit med om, att pappan uttryckt att han inte ville ha umgänge med barnen om mamman skulle få vårdnaden och att barnen uppgett att de var rädda för pappan. Mamman fick vårdnaden om barnen.

Domen överklagades till Hovrätten där man konstaterade att det fanns stora skäl att ifrågasätta om mamman verkligen var lämplig som förälder. Man ansåg dock att det även fanns stora frågetecken kring pappans lämplighet som förälder bland annat då han motsatt sig umgänge med barnen. Hovrätten konstaterar också att pappns engagemang för barnen hade varit klart bristfälligt även före tingsrätens dom. Mamman tilldöms därför ensam vårdnad även i denna instans.

Tvångsomhändertagen utan färdig utredning

Kammarrätten slår fast att man inte vet vad som egentligen har hänt. Ändå tvångsomhändertogs den 17 -åriga pojken efter att anklagelser om att mostern skulle ha hotat och slagit pojken inkommit till socialtjänsten.

Ansökan om tvågsomhändertagandet inkom till förvaltningsrätten innan polisens utredningen av om mostern slagit och hotat pojken var klar. Detta hindrade inte att förvaltningsrätten tog upp målet om tvångsvård och beslutade att den skulle beviljas, pojken skulle omhändertas.

Kammarrätten delar förvaltningsrättens uppfattning att pojken ska omhändertas men säger också att utredningen inte visar vad som egentligen har hänt i familjen. Man menar dock att det visats att familjen har stora relationsproblem och att förutsättningarna för tvångsvård därför är uppfyllda i alla fall.