Rätt till speciellt önskat sjukhem p.g.a. religiös tillhörighet

Först vägrar stadsdelsnämnden att godta mannens önskan att få plats på judiska sjukhemmet eftersom han inte skulle kunna flytta ”inom rimlig tid” d.v.s. tre månader. Detta trots att mannen sagt sig vara beredd att vänta tills det finns en plats ledig och att han inte kunde tänka sig att bo på något annat sjukhem.

Fallet överklagades i olika omgångar ända upp till Regeringsrätten och samtliga domstolar ansåg att mannen hade rätt att bo på sjukhemmet. Detta kom man fram till då socialnämnden inte kunde visa att platsen som mannen hade önskat var dyrare eller olämplig för honom. Då finns, enligt regeringsrätten ingen möjlighet att neka mannen det boende han önskar med hänvisning till att han inte skulle kunna få en plats inom skälig tid.

Dessutom tyckte regeringsrätten att mannen hade särskilda skäl att önska ett visst boende på judiska sjukhemmet. Detta då han överlevt de nazistiska förföljelserna i Polen under andra världskriget och varit mycket aktiv i det judiska livet även efter att han kommit till Sverige.

Tumör i hjärnan men fortfarande frisk nog att förstå innebörden i testamentet

Kvinnan dog efter ca. en månadssjukhusvistelse p.g.a. hjärntumör under den tiden hade hon hunnit upprätta två testamenten som innebar att hennes enda arvinge bara fick hälften av kvarlåtenskapen.

Systern till den avlidna som var den som hade rätt att ärva henne, hävdade att kvinnan tvingats skriva testamentet av en man som sedan tidigare stog henne nära. Allternativt så hävdade systern att kvinnan inte hade kunnat förstå innebörden i testamentet p.g.a. sin tummör. Tingsrätten ansåg dock inte att man kunde bevisa att den typ av hjärntumör som kvinnan drabbats av hade påverkat hennes förståelse för vad som står i testamentet. Tumören hade enbart påverkan på närminnet och att orientera sig menade tingsrätten.

Inte diskriminering att neka barn med Downs syndrom förskoleplats

När det blev dags för C att börja på förskolan önskade hans föräldrar i ansökningen att han skulle få plats på samma förskola som sin syster ca. 100 m från deras hus. Kommunen tog ingen hänsyn till önskemålet utan erbjöd istället plats på en annan förskola i kommunen. Anledningen var att C har Downs syndrom och kommunen tyckte att han kunde få bättre hjälp på den andra förskolan där det redan fanns ett annat barn med samma funktionshinder.

Kommunen tar i andra fall alltid stor hänsyn (även om det inte finns någon skyldighet att göra det) till föräldrars önskemål om att deras barn ska få gå i samma förskola och att man ska få placera sina barn på den förskola som ligger närmst hemmet. I Cs fall gjorde man inte detta, C blev placerad på en helt annan förskola 1 km från hemmet istället för den förskola hans föräldrar hade önskat som låg 100 m från hemmet och där hans syster redan hade plats.

Eftersom föräldrarna nekade till den föreslagna platsen åkte de helt ur förskolekön och fick ansöka igen, vilket de också gjorde, med samma resultat. C blev placerad på en helt annan förskola. Handikappombudsmannen blev inkopplad och menade att det rörde sig om diskriminering och fallet gick till domstol. Där konstaterade man att C hade blivit behandlad annorlunda än vad ett barn utan Downs syndrom skulle ha blivit. Tingsrätten ansåg också att kommunen hade haft goda skäl att behandla C annorlunda än andra barn och slog fast att han därför inte blivit diskriminerad trots allt.

Tingsrätten motiverade sin dom med att kommunen hade gått efter bestämmelserna om det enskilda barnets bästa i sin bedömning. Den förskola som C blev hänvisad till hade specialutbildad personal som kunde det teckenspråk C behövde för att göra sig förstådd. Förskolan hade också speciell pedagogisk utrustning som var bättre för Cs utveckling än ”vanlig” förskoleutrustning och det fanns andra barn med Cs funktionshinder på förskolan.

Den som p.g.a. sitt funktionshinder missgynnas i en jämförbar situation med någon utan funktionshinder har blivit diskriminerad enligt lagstiftningen.

Det eldfängda begreppet

Många är de som upprörs när organisationer och nyhetsredaktioner använder begreppet ”fruimport”. Man tycker inte alls att det är något konstigt att folk hittar kärleken utomlands och vill flytta ihop eller gifta sig här i Sverige.

Jag håller naturligtvis med, det är inget konstigt att hitta kärleken utomlands och vilja flytta till Sverige tillsammans. Precis som de som hittar kärleken på hemmaplan är förmodligen (jag hoppas åtminstone det) de flesta förhållandena mycket lyckliga.

Något jag däremot inte förstår det är de som helt obekymrat kallar de kvinnor som flyttat till Sverige i de här lyckliga och bekymmersfria förhållandena för ”fruimporter”. Hela anledningen till begreppet är ju att det ska beskriva de förhållanden där kvinnan faktiskt importerats som en vara och inte behandlas bättre.

Jag skulle aldrig i livet kalla en kvinna i ett lyckligt ”vanligt” förhållande för en fruimport. Det är ett begrepp som strikt ska användas för att beskriva en kvinna som befinner sig i en utsatt situation hämtas till ett annat land, ofta med förespeglingar om ett bättre liv, och utnyttjas och kränks.

Farföräldrar går till domstol för att utkräva umgänge med barnbarn

Barn har rätt att träffa båda sina föräldrar, detta stadgas på flertalet ställen i svensk lagstiftning, nu har domstolen dock tagit umgängesreglerna ett steg längre och slår fast att barn också har rätt att träffa sina far- och morföräldrar. Om detta inte ordnas av barnets föräldrar kan umgänget utkrävas i domstol, vilket visas av en dom från Malmö tingsrätt där farföräldrarna till en sexårig flicka fått rätt till schemalagt umgänge varannan helg.

Flickans föräldrar hade under lång tid haft stöd från socialtjänsten i Vellinge med att samordna umgänget med sitt barn eftersom de hade svårigheter att komma överens efter det att de skilt sig. När pappan dog blev bråken mellan mamman och svärföräldrarna så stora att barnet inte längre fick träffa sina farföräldrar som tillslut tog striden till domstol. Tingsrätten menar att barn mår bra av, och har rätt att träffa personer som de saknar och anhöriga som kan vara berikandeför dem. I det här fallet ansåg man att det var särskilt viktigt att flickan fick knyta an till och lära känna sin pappa genom sina farföräldrar och andra släktingar på pappans sida.

2006 ändrades Föräldrabalken så att det numer finns reglerat att barn har rätt till umgänge med ”någon annan som står det särskilt nära”. Med någon annan menas tidigare fosterförädrar eller far- och morföräldrar.  

Föräldrar med ansvar

Regeringen har kommit med ett nytt lagförslag som innebär att föräldrar måste betala de skadestånd som deras barn drar på sig genom brott. Tidigare har föräldrar bara blivit skyldiga att betala sina barns skadestånd om domstolen bedömt att de intt på lämpligt sätt hindrat barnet från att orsaka skadan d.v.s. att föräldrarna har varit vårdslösa.

Om lagändringen går igenom tas kravet på vårdslöshet bort och föräldrar kommer tvingas betala skadestånd som beror på att barnet skadat personer eller saker. Skadeståndsansvaret kommer också att gälla kränkningsersättingar som barnet döms att betala. Regeringen menar att ett strängare skadeståndsansvar visar tydligare än innan att föräldrar alltid har ansvaret för vad deras barn och ungdomar gör.

Rent praktiskt ska skadestånden som döms ut kunna sänkas eller tas bort om det finns några särskilda skäl som talar för det. Att ta reda på om sådana skäl finns  kommer att bli målsägandebiträdets allternativt åklagarens uppgift. Fortfarande efter lagändringen kommer föräldrar som varit vårdslösa i sin tillsyn av barnen att vara skyldiga att betala även skadestånd som inte är sak-, person eller kränkningsskadestånd.

Vårdnadsmål ska inte överklagas

Högsta domstolen gör upp med svårigheterna att få prövningstillstånd till hovrätten.

Anledningen till att det infördes prövningstillstånd till hovrätten i vårdnads- och umgängesmål långdragna och upprepade domstolsprocesser skulle minska för barnens skull. Tanken är naturligtvis god men det har inneburit att många mål där det varit tveksamt om tingsrätterna har beaktat all information inte har kunnat prövas igen. Av den här anledningen har nu Högsta Domstolen satt ned foten i tre mål om prövningstillstånd. Om socialnämndens utredning i målet är bristfällig, om tingsrätten inte motiverat varför de frångått socialnämndens bedömning eller om motiveringen anses tveksam kan det finnas skäl att bevilja prövningstillstånd.

Kommunikation – ett grundläggande behov

Regeringsrätten fastslår efter fyra års processande att det är grundläggande behov hos en människa att kunna kommunicera med sin omgivning.

Pojken som var nio år när hans föräldrar ansökte om hjälp av personlig assistent för honom fick tillslut rätt i högsta instans, då 13 år gammal. Både länsrätten och kammarrätten konstaterade att pojken som lider av autism, ospecificerat ångesttillstånd och kommunikationssvårigheter visserligen behöver en del hjälp med att göra sig förstådd. Länsrätten bedömde dock att kommunikationen inte kunde betraktas som ett grundläggande behov och beviljade därför inte personlig assistans. Kammarrätten menade att behovet av hjälp redan var tillgodosett genom hjälpen pojken fick i skolan och att det i övrigt var föräldrarnas ansvar att hjälpa honom.

Regeringsrätten går emot kammarrättens föräldraansvarsteori och menar att en nioåring utan funktionshinder inte behöver sina föräldraras hjälp för att kommunicera. Därför är det inte rimligt att ett sådant ansvar läggs på föräldrarna till ett barn med funktionshinder. Regeringsrätten gör också bedömningen att det är ett grundläggande behov att kunna kommunicera med andra och på så sätt skapa och upprätthålla sociala kontakter. Pojken beviljades således personlig assistans tillslut, efter att ha behövt processa i fyra år.

Invandrarbarn behöver bara en förälder

Barn med svenskt ursprung har rätt till båda sina föräldrar. Detta slår svensk lag fast på ett flertal ställen, barnets bästa ska råda i tvister som rör barn och man anser att det är bra för barn att ha kontakt med båda sina föräldrar. Detta gäller dock inte invandrarbarn.

I svensk familjerätt finns en mycket stark princip som fatställer att alla barn har rätt till båda sina föräldrar. Detta visar sig i bestämmelserna om att separerade föräldrar alltid har kvar sin gemensamma vårdnad om barnen. Det visar sig i att socialtjänsten har ett mycket långtgående ansvar för att finna pappan till ett barn när mamman inte vet det eller vill det. Det visar sig i bestämmelser som innebär att även föräldrar som döms för brott mot sina barn fortfarande har kvar vårdnad och umgängesrätt med dem.

Dessa bestämmelser utgår alla ifrån antagandet att barn mår bra av att ha kontakt med båda sina föräldrar. Därför ska barn ha umgänge med sina föräldrar. Detta oavsett om föräldern dödat den andra, sitter i fängelse utan möjlighet att frisläppas innan barnet är myndigt och barnen är rädda. Oavsett om föräldern har utsatt barnet för incest eller slagit barnet. Oavsett om föräldern inte har varit intresserad av att träffa barnet på 15 år.

Detta gäller av någon anledning inte invandrarbarn. Ett barn som kommit till Sverige med en av sina föräldrar har inte rätt till den andra föräldern. Detta måste vara den enda logiska slutsatsen man kan dra utifrån de bestämmelser som säger att det inte är ett skäl till uppehållstillstånd i Sverige att ens barn bor här tillsammans med den andra föräldern. Tydligen anser Sveriges lagstiftare att invandrarbarn inte mår dåligt av att bara ha en förälder, något som man däremot anser att barn med svenskt ursprung har.

Öppen tvångsvård?

Att tvångsvårdas innebär att man måste befinna sig på en sluten sjukvårdsinrättning dygnet runt och där få vård. Våren 2008 föreslog regeringen att detta skulle ändras så att man kan få befinna sig utanför vårdinrättningen men fortfarande tvångsvårdas.

Anledningen till ändringen är att öka patientens motivation till att samarbeta med läkarna, ta sin medicin o.s.v. Det blir en form av morot att det finns en möjlighet att den slutna psykiatriska tvångsvården kan omvandlas till öppen psykiatriskt tvångsvård. Med de nya reglerna kommer det också att finnas större möjligheter att ”skräddarsy” vårdprogram för patienten. Patenten kan t.ex. vara tillräckligt fungerande under medicinering för att ha ett helt fungerande liv med bostad och jobb, men så sjuk utan att man inte vågar riskera att medicineringen fallerar. Enligt den nya lagen går det i sådana här fall att tvinga patienten att komma till vårdinrättningen varje dag, en gång i veckan, var tredje vecka eller hur ofta det nu behövs för att dennes liv ska fungera.

Tidigare var detta möjligt till viss del genom att chefsöverläkaren kunde bevilja en ”fungerande” patient permission under längre perioder, men att han eller hon fortfarande kvarstod under sluten psykiatrisk tvångsvård. Sedan ändringen är möjligheterna att bevilja permission för en patient som står under sluten psykiatrisk vård mycket mindre än tidigare. Tanken är att sluten psykiatrisk tvångsvård ska vara just sluten och det går inte att utesluta att ändringen till viss del också är pedagogisk.