Anmälningsskyldighet till socialtjänsten

Barn har rätt att växa upp i skydd från våld och missförhållanden. Detta är en rättighet som barn har och för att den ska vara möjlig att förverkliga så finns Socialtjänsten.

Socaltjänsten har ansvar för att alla barn som har det svårt får stöd och hjälp och i värsta fall kan få bo i en annan familj än sin egen. För att det här ska fungera så är dock Socialtjänsten beroende av att de får reda på vilka barn som har det svårt. Det är därför anmälningsskyldigheten finns, skyldigheten att anmäla till Socialtjänsten gäller personer som jobbar med barn, myndigheter och sjukvården. Privatpersoner har alltså ingen anmälningsskyldighet, men bör naturligtvis anmäla ändå om de ser någonting som tyder på att ett barn far illa.

Inom gruppen personer som jobbar med barn ingår också de som driver fritidsverksamhet för barn och ungdomar, typ idrottsklubbar och andra föreningar. I gruppen ingår också personer som är anställda av organisationer som bedriver verksamhet för barn och ungdomar, typ vaktmästare, städ- och matsalspersonal.

Försörjningsstöd – inget hinder för dyrt boende

Socialtjänsten menade att mannen var tvungen att hjälpa till med att förändra sin situation så att han på sikt skulle kunna försörja sig själv om han skulle beviljas ekonomiskt bistånd och avslog mannens ansökan. Både Förvaltningsrätten och Kammarrätten slår dock socialtjänsten på fingrarna och ger mannen rätt.

Anledningen till att stadsdelsnämnden avslog mannens ansökan om försörjningsstöd var att han hade en hyra på över 10 000 kr och inte ville flytta till någon av lägenheterna socialtjänsten erbjöd honom. Stadsdelsnämnden ansåg då att mannen inte själv hjälpte till att förändra sin situation mot att bli självförsörjande i tillräckligt stor utsträckning och avslog hans ansökan helt.

Målet överklagades till Förvaltningsrätten och sedan till Kammarrätten som båda ansåg att socialtjänstens stadsdelsnämnd hade gjort fel när de avslog mannens ansökan om försörjningsstöd. Domstolarna menade att om den som ansöker om bistånd har en högre hyra än genomsnittet så är det upp till honom. Däremot menar man att socialtjänsten inte har någon skyldighet att betala ut mer pengar än att det täcker genomsnittshyran och övriga levnadskostnader. Om den som ansöker sedan väljer att lägga alla pengar på hyran så är det dennes ensak.     

Ensam vårdnad till bortrövande förälder

Barnet skulle bo växelvis hos föräldrarna men pappan förde ut honom ur landet till Serbien. Tre år senare fick pappan i den nya vårdnadstvisten ändå ensam vårdnad.

Både mamman och pappan hade tidigare vägrat den andre föräldern att träffa barnet. Vid den första vårdnadstvisten fick pappan ensam vårdnad eftersom mamman hindrat kontakten mellan pappan och barnet. Pappan tog då barnet och flyttade till Serbien vilket gjorde att mamman bara med stora ansträngningar kunde umgås med sitt barn. Detta gjorde hon dock och trots att barnet och mammans umgänge har varit starkt villkorat från pappans sida träffades de ändå i relativt stor omfattning.

Tingsrätten ansåg vid den nya vårdnadstvisten att pappan hade satt sina egna behov framför barnets och att mamman var den som hade bäst förutsättningar för att se till att barnet skulle få en nära kontakt med både pappan och andra släktingar. Hon fick därför ensam vårdnad. Hovrätten ansåg att ingen av föräldrarna var olämpliga som vårdnadshavare. Man menade därför att bedömningen måste utgå ifrån hur barnet har det nu och vilka konsekvenser det skulle innebära om vårdnaden övergick till den andra föräldern.

Hovrätten konstaterar att barnet funnit sig väl till rätta i Serbien och att han bott där i större delen av sitt liv. Man konstaterar också att alla barn har ett stort behov av kontinuitet i sin tillvaro och att en överflyttning av vårdnaden till modern skulle innebära att barnet fick flytta till Sverige. Med tanke på detta kommer Hovrätten fram till att det inte kan anses som barnets bästa att göra några ändringar i vårdnaden och att denna ska stanna hos pappan. Man menar att en flytt till Sverige skulle innebära alltför stora anpassningssvårigheter för barnet och att umgänget med pappan förmodligen skulle reduceras kraftigt.

Rättshjälp för vårdnadstvist

Mannen saknade rättsskyddsförsäkring utan godtagbar anledning men blev ändå beviljad rättshjälp av staten… två gånger.

Att, utan en riktigt bra anledning, sakna försäkring som täcker kostnaderna för juridisk hjälp om man blir inblandad i en tvist, s.k. rättsskydd, innebär oftast att man inte heller kan få kostnaderna täckta av staten d.v.s. rättshjälp. Det har dock förekommit att rättshjälp beviljats trots att försäkring inte funnits och att det dessutom var andra gången vårdnadstvisten kom till domstol.

Anledningen till att rättshjälp beviljades även en andra gång var att domstolen ansåg att särskilda skäl talade för det och att det dessutom framkommit nya omständigheter som inte beaktats vid första avgörandet.

Mannens första vårdnands- och umgängestvist avslutades i februari 2008. Redan i maj 2008 inkom hans motpart med nästa talan om ensam vårdnad om barnen, varpå mannen i sin tur också lämnade in talan om ensam vårdnad. Tingsrätten vägrade mannen rättshjälp. Hovrätten menade dock att just tvister om vårdnad om umgänge är av sådan särskild betydelse att det är rimligt att rättshjälp kan beviljas i vissa fall. Mannen beviljades rättshjälp.

Köpmissbruk – inte vårdberättigande

Mannen som lider av köpmissbruk får inte den vård han behöver betald av sin hemkommun. Detta trots att vården som erbjuds av mannens landsting inte är kvalificerad.

Socialnämnden vägrade betala för mannens vård på Kolmårdens Behandlingshem, man menade att han kunde få tillräcklig vård inom vanliga psykiatrin på hemmaplan. Beslutet överklagades till förvaltningsrätten som dock ansåg att mannen vist hade rätt till ersättning enligt vad som står i socialtjänstlagen.

Detta eftersom hans behov av vård bedömdes som så stort att enbart vanliga psykiatrin inte räckte till. Man ansåg att psykiatrivården han kunde erbjudas hemma behövde kompletteras med annan vård för att hans levnadsnivå skulle kunna betraktas som skälig.

Målet överklagades till Kammarrätten som pekade på att mannen tidigare skickats till vuxenpsykiatrin men inte gått på mötena. Mannen menade att detta berodde på att han inte hade förtroende för att vanliga psykologer hade den specialistkompetens som hans missbruk krävde.

Kammarrätten kom fram till att det inte var uteslutet att tillräcklig behandling kunde ges på hemmaplan. I vilket fall som helst så menade man att mannens behov av vård inte var så akut att det inte kunde vänta tills det fanns möjlighet till vård inom landstinget. Mannen fick alltså inte rätt till ersättning för behandlingshemskostnaderna.

Olämplig som förälder – får ändå vårdnaden

Trots att både Tingsrätten och Hovrätten fastställt att det fanns stora brister i kvinnans förmåga att ta hand om barnen beviljas hon ensam vårdnad.

Mammans nya pojkvän och mamman misstänktes för barnpornografibrott och anhölls. Barnen omhändertogs då akut av socialtjänsten och placerades sedan i annat hem enligt bestämmelserna om tvångsomhändertagande av barn. De fyra barnen fick sedan flytta tillbaka till mamman och en vårdnastvist mellan henne och barnens pappa påbörjades.

Pappan ansåg att mamman var olämplig som förälder och ville ha ensam vårdnad. Han ville dock inte ha något umgänge med barnen i det fall att vårdnaden ändå skulle ges till mamman. Som anledning till att han var lämpligare än mamman att ha den ensamma vårdnaden angav han att mamman saboterat hans möjlighet att ha kontakt med barnen. Han menade också att hans och mammans omöjligen kunde samarbeta kring barnen och att gemensam vårdnad därför var utesluten.

Tingsrättens utredning visade mycket riktigt att gemensam vårdnad inte var möjlig på grund av föräldrarnas oförmåga att samarbeta, man tycker dock inte att mamman är olämplig som vårdnadshavare och inte heller att pappan skulle vara det. Det som avgjorde det hela i tingsrätten var att barnen hade ett stort behov av en stabil tillvaro efter allt de varit med om, att pappan uttryckt att han inte ville ha umgänge med barnen om mamman skulle få vårdnaden och att barnen uppgett att de var rädda för pappan. Mamman fick vårdnaden om barnen.

Domen överklagades till Hovrätten där man konstaterade att det fanns stora skäl att ifrågasätta om mamman verkligen var lämplig som förälder. Man ansåg dock att det även fanns stora frågetecken kring pappans lämplighet som förälder bland annat då han motsatt sig umgänge med barnen. Hovrätten konstaterar också att pappns engagemang för barnen hade varit klart bristfälligt även före tingsrätens dom. Mamman tilldöms därför ensam vårdnad även i denna instans.

Tvångsomhändertagen utan färdig utredning

Kammarrätten slår fast att man inte vet vad som egentligen har hänt. Ändå tvångsomhändertogs den 17 -åriga pojken efter att anklagelser om att mostern skulle ha hotat och slagit pojken inkommit till socialtjänsten.

Ansökan om tvågsomhändertagandet inkom till förvaltningsrätten innan polisens utredningen av om mostern slagit och hotat pojken var klar. Detta hindrade inte att förvaltningsrätten tog upp målet om tvångsvård och beslutade att den skulle beviljas, pojken skulle omhändertas.

Kammarrätten delar förvaltningsrättens uppfattning att pojken ska omhändertas men säger också att utredningen inte visar vad som egentligen har hänt i familjen. Man menar dock att det visats att familjen har stora relationsproblem och att förutsättningarna för tvångsvård därför är uppfyllda i alla fall.

Krävd på 500 000 kr av försäkringskassan, nekas rättshjälp

Försäkringskassan hade beviljat den funktionshindrade kvinnan ersättning för sina kostnader för personlig assistent nattetid, trots att assistenten inte hade jobbat på natten så som kvinnan uppgivit på blanketten. Försäkringskassan krävde därför att kvinnan skulle betala tillbaka nästan 500 000 kr som man menade hade betalats ut felaktigt.

I princip alla myndighetsbeslut kan överklagas, det  är en demokratisk rättighet och det ska framgå av beslutet hur man gör. I Sverige har man också rätt att få den hjälp, t.ex. från en jurist, som behövs för att göra detta och att uppträda i domstol betald s.k. rättshjälp. Detta gäller inte alltid men om saken inte är helt okomplicerad och om resultatet av den juridiska prövningen har stor betydelse för den som beslutet gäller ska rättshjälp i princip beviljas. När kvinnan överklagade Försäkringskassans beslut till förvaltningsrätten fick hon dock inte rätt till rättshjälp.

Kvinnan överklagade då beslutet att inte bevilja henne rättshjälp till kammarrätten, som inte tog upp målet, och till högsta instans, regeringsrätten. Först där lyssnade man på kvinnan, tog upp hennes mål och konstaterade att hon hade rätt till rättshjälp. Detta innebär att hela ruljansen nu börjar om ifrån början igen, den här gången över själva huvudfrågan om Försäkringskassan hade rätt att kräva tillbaka de 500 000 kr och med den skillnaden att kvinnan får sina kostnader för den juridiska hjälp som behövs betald.

Sen med medicinen, skäl för tvångsvård?

Kvinnan var sen tillbaka från sin permission från den psykiatriska vården och hade dröjt med att ta sin medicin. Chefsöverläkaren beslutade då att omhänderta henne för psykiatrisk tvångsvård.

Chefsöverläkaren hävdade att kvinna genom att dröja med medicineringen utsatte sig för allvarlig fara. Detta tillsammans med att hennes maniska tillstånd gjorde det svårt att få till ett samarbete kring vården gjorde att chefsöverläkaren beslutade om att tvångsvårda kvinnan.

Kvinnan överklagade beslutet om tvångsvård till förvaltningsrätten som menade att beslutet om tvångsvård hade varit riktigt. Kvinnan ansågs lida av en allvarlig psykisk störning och att hon hade ett oundvikligt behov av vård som inte kunde ges med hennes samtycke.

Kammarrätten höll däremot inte med förvaltningsrätten och chefsöverläkaren. Visserligen, menar man, var kvinnan dålig när beslutet togs och visst hade hon utsatt sin hälsa för risk. Men att situationen skulle vara så allvarlig att det inte fanns några alternativ till tvångsvård ansåg man inte. Kammarrätten upphävde förvaltningsrättens och chefsöverläkarens beslut.

Lärare mobbar skolbarn

Alla som någon gång själva gått i skolan eller läst om skolan vet att där förekommer mobbing. Det är något vi vet och i mång fall har accepterat som något ”som bara är så” och det ska vi acceptera… eller? Jag menar barn är ju barn och de växer ifrån det där… eller?

Jag läste för flera år sedan en krönika om just mobbing där krönikören frågade sig: Vad hade du sagt om din man/fru kommit hem från jobbet, du frågar hur det gått idag, så där som man gör och fått svaret ”Jodå, det var väl som vanligt, X skrek efter mig i korridoren att min jacka var den fulast han sett rakt i örat på chefen som stod och kopierade papper, sedan gömde jag mig på toaletten hela fikan för att slippa kommentarerna om min näsa från Z och Y, när jag skulle äta lunch spottade NN i min soppa innan hon gick ut och sedan jobbade jag bara på hela eftermiddagen. Så det har inte hänt något speciellt. Vad har du tänkt till middag?”

Bara för att barn är barn betyder inte det att nedsättande kommentarer gör mindre ont, det innebär inte att de glömmer fortare, det betyder inte att de inte känner sig kränkta. Vi har en Barn- och elevombudsman i Sverige (BEO), det är en myndighet precis som skolinspektionen och de fick in över 600 anmälningar om kränkningar i skolan föra året. 600 st… och då vet ju alla som gått i skolan att den som blir mobbad inte gärna berättar för nån… ni kommer ihåg eller hur?… I 200 av de 600 fallen fick skolan som den drabbade gick på kritik för att den gjort för lite för att stoppa kränkningarna.

63% av alla anmälningar handlar om slag och fysiska övergrepp, 75% ord och verbala övergrepp, många anmäler att de varit med om bådeoch. I 40% av fallen har det varit en lärare eller annan skolpesonal som stått för övergreppen. Alltså en vuxen människa som slår ett barn eller kommenterar dess utseende, kläder, intelligens eller något annat. Jag har för mig att jag alltid trodde att vuxna inte gjorde sådant. Jag menar barn är ju barn och växer ifrån det där… eller?